På denna sida
Blakning innebär att man lånar en tillgång och sedan säljer den. Förhoppningen är att marknadspriset ska ha sjunkit när det är dags att lämna tillbaka tillgången, eftersom man då tjänar pengar på mellanskillnaden.
Exempel: Anders lånar 1 000 Ericsson-aktier (STO: ERIC-B) från Beatrice och de kommer överens om hur mycket han ska betala till henne för att få låna dem. Han säljer dem till Calle när kursen är 60.00 kr. Calle betalar 60 000 kronor till Anders. När det är dags att lämna tillbaka aktierna till Beatrice är marknadspriset bara 50 kronor, så Anders kan köpa 1 000 aktier för 50 000 kronor och ge dem till Beatrice.
Blakning är alltså en metod för att tjäna pengar när man tror att marknadspriset på en tillgång är på väg att sjunka.
Att ägna sig åt blankningsaffärer är riskfyllt, eftersom det alltid finns en risk att kursne går upp istället för ned. När det gäller till exempel aktier finns det i teorin inte någon övre gräns för hur mycket kursen kan gå upp. I exemplet ovan kunde till exempel kursen för Ericsson-aktierna ha gått upp till 200 kronor, och då hade det kostat Anders 200 x 1 000 = 200 000 kr att köpa 1 000 aktier för att ge tillbaka till Bearice.
När man köper aktier kan man inte förlora mer än vad man köpte dem för. När man blankar aktier finns det inte gräns för hur mycket man kan förlora.
På grund av dessa risker finns det i många länder lagar och/eller interna regelverk som begränsar möjligheten att ägna sig åt blankningsaffärer. Det är till exempel vanligt att de som förvaltar fonder inte ägnar sig åt blankningsaffärer; antingen på grund av lagliga hinder eller för att fondens interna regelverk inte tillåter det.
Det är också inte helt ovanligt att nätmäklare inte tillåter blankning eller har mycket strikta regler kring hur man kan göra det. Om det är viktigt för dig att kunna blanka är det därför en punkt du behöver vara uppmärksam på när du väljer mäklare.
Vissa handlare ägnar sig inte åt blankningsaffärer trots att de skulle kunna. En av de mest berömda är Warren Buffett som har uttalat att han inte ägnar sig åt blankning.
Blankningsaffärer är vanligen kortsiktiga. Du betalar normalt en avgift till den du lånar tillgången ifrån och att låna under en längre period kan bli dyrt. Eftersom blankningsaffärer är så pass riskfyllda är det också vanligt att handlare vill avsluta affären snabbt.
Blankning av aktier innebär att man lånar aktier och säljer dem. Säljaren lånar tillgången från en långivare (till exempel en bank, sin mäklare eller privatperson) och säljer den på marknaden. Detta kallas även för att ”gå kort”.
När en så kallad kort position stängs eller ”täcks” sker det genom att säljaren köper tillbaka aktierna på marknaden och levererar den till långivaren.
Om priset på aktierna har fallit mellan de två transaktionerna gör säljaren en vinst genom denna process och det är vad man hoppas på när man ägnar sig åt blankningsaffärer. Vinsten beror på att köppriset (när det var dags att lämna tillbaka aktierna) var lägre än intäkterna från den ursprungliga försäljningen. Om priset istället går upp medan positionen är öppen kommer denna process att medföra en förlust för säljaren, eftersom intäkterna från den ursprungliga försäljningen är mindre än vad det kostar att köpa motsvarande mängd aktier igen när lånet ska återlämnas.
Vid traditionell aktieandel är grundprincipen att man köper lågt och säljer högt. Vid blankningar hoppas man istället på att marknadspriset ska sjunka, så att man kan sälja högt och köpa lågt.
Eftersom utlåning är inblandad i kortförsäljning finns ofta en avgift förknippad med den, ungefär som att man betalar ränta när man har lånat pengar. Exakt hur hög avgiften blir beror på flera faktorer, bland annat vilka aktier det rör sig om och hur lång tid de är utlånade.
Om en aktie har höga free floats (ett stort antal utestående aktier) och många aktier är tillgängliga för utlåning (eftersom det finns aktieägare som är villiga att låna ut) tenderar avgiften att gå ned, i enlighet med vanliga regler om tillgång och efterfrågan. För sådana ”lätt att låna” aktier är avgiften ofta inte mer än 1%-2% ränta per år. För aktier där tillgången är mer begränsad blir avgiften vanligen högre, och för aktier som är mycket svåra att låna kan den bli oerhört hög – ibland så hög att blankningsaffärer blir omöjliga eller åtminstone ekonomiskt olämpliga.
Exempel: När Tilray-aktien (NASDAQ: TLRY) nådde nya rekordhöjder i september 2018 var utlåningskostnaderna för att blanka aktien ungefär 1 000%. Detta hade att göra med hög efterfrågan på att korta den (aktien var i en spekulativ frenesi) kombinerat med en låg free float relaterad till dess post-IPO-låsning. (För att hjälpa till att säkerställa att IPO:n blir framgångsrik kan man minska tillgången på aktier i omlopp).
Blakningsaffärer är vanligast på aktiemarknaden, valutamarknaden och terminsmarknaden.
Blankning förekommer också på de offentliga kreditmarknaderna (dvs. att korta obligationer), men är mindre frekvent förekommande eftersom obligationsmarknaderna vanligtvis är mindre likvida och kostnaderna kopplade till blankning är högre.
Att blankningsaffärer är vanligt förekommande på valuta- och terminsmarknaderna är inte konstigt eftersom dessa marknader rör sig mycket i olika riktningar, ofta är mycket likvida och priserna är kända i realtid. Blankning av valutor skiljer sig också mycket från blankning av aktier, eftersom valutamarknaden innebär att valutor alltid handlas i par – det finns alltid en basvaluta och en motvaluta i varje transaktion.
Om du är kort i EUR/USD, till exempel, betyder det att du lånar euro för att köpa amerikanska dollar. När du stänger positionen, eller ”täcker” den som det vanligtvis kallas, köper du tillbaka euro och säljer dollar. Om euron minskat i värde i förhållande till den amerikanska dollarn, kommer denna transaktion att resultera i en vinst. Om euron ökat i värde i förhållande till den amerikanska dollarn, kommer transaktionen att resultera i en nettoförlust.
I jämförelse är blankning av aktier mindre vanligt. Detta beror bland annat på den positiva riskpremien associerad med att äga aktier och kostnaderna förknippade med aktieblankning.
För att bedöma marknadens intresse för att blanka i en viss aktie tittar handlare ofta på ”short interest ratio”. Denna siffra tas fram genom att man tar antalet korta aktier och delar med det totala antalet aktier. För de flesta aktier är detta nummer under 10%. För aktier där aktiebolaget genomgår finansiella och operativa problem tenderar siffran att bli högre.
När du köper en tillgång är din risk begränsad till att förlora det du investerat (tillgången går till ett värde av noll).
När du ägnar dig åt blankning är din förlustrisk teoretiskt obegränsad och du kan bli skyldig pengar som måste betalas in. Det finns inte någon teoretisk gräns för hur högt ett marknadsvärde kan gå för till exempel en aktie, så det finns inte någon gräns för hur mycket du kan behöva betala för att kunna lämna tillbaka aktierna.
Mäklare vill inte riskera att du inte kan betala tillbaka det du är skyldig, så de kommer att kräva att du ger dem säkerhet (vanligen i form av tillgångar i ditt konto) om du vill ägna dig åt blankningsaffärer.
Att blanka är något som kan leda till upprörda känslor och huruvida det är oetiskt eller skadligt för det ekonomiska systemet att handlare ägnar sig åt blankningsaffärer är något som har diskuteras flitigt.
En aktie representerar en ägarandel i ett företag. Om aktien går upp betyder det att marknadsvärdet på företaget ökar. Detta är generellt positiva nyheter för dess investerare, anställda, leverantörer, andra intressenter och ibland till och med för den bredare ekonomin.
Handlare som blankar aktier har kritiseras för att de hoppas på att företag ska misslyckas. (Eftersom en minskning av aktiens marknadspris låter dem att tjäna pengar.) Blakningsaffärer kan därför skapa friktion och motreaktioner från beslutsfattare och andra delar av samhället. Det är inte helt ovanligt att företagsledningen i ett företag där aktierna ”utsätts” för omfattande blakning öppet kritiserar handlarna som blankar och anklagar dem för oegentligheter och/eller till och med stämmer dem. Vi såg ett exempel på detta när Enron-aktien började blankas mycket. (Där visade det sig så småningom att blankarna hade rätt – Enron hade omfattande interna problem.) Ett exempel i nutid är företagsledaren Elon Musk som har gått hårt åt handlare som blankar Tesla-aktier.
I turbulenta finansiella förhållanden kan lagstiftare och andra makthavare välja att försöka motverka kortförsäljning i förhoppning om att det kommer att hjälpa till att lugna marknadsdynamiken. Detta inträffade 2008 när handlare blankade Lehman Brothers och Bear Stearns.
De som försvarar blankning ser den som en viktig ingrediens för att finansiella marknader ska kunna fungera effektivt. Möjligheten att blanka kan hjälpa till att tämja spekulativa bubblor (till exempel Bitcoin i slutet av 2017) och säkerställa att prisbilden är balanserad.
Dessutom kan blankare hjälpa till att belysa verkliga problem eller oegentligheter i ett företag. Ofta är det handlare – snarare än myndigheterna – som upptäcker tvivelaktiga, olagliga eller bedrägliga förehavanden i stora aktiebolag, vare sig det gäller redovisning eller annat beteende.
Det är inte heller bevisat att förbud mot, eller åtminstone strikt reglering av, blankningsaffärer leder till lugnare prisrörelser.
Det är inte ovanligt att blankning av valuta ses med oblida ögon, och det finns till exempel investeringsbanker vissa länder som av princip aldrig blankar den inhemska valutan.
George Soros kortförsäljning av det brittiska pundet är 1992, känt som affären som ”knäckte Bank of England”, fick också offentlig kritik. Handlare som arbetade för Soros hade beräknat att Bank of England inte hade tillräckliga reserver för att hålla pundet inom det europeiska växelkursmekanismen (ERM), en föregångare till den europeiska monetära unionen, till en kurs av 2,7 tyska mark per pund. Det extra trycket från blankningsaffärerna tvingade banken att agera. I verkligheten var det ohållbart att hålla pundet inom ERM, med tanke på Storbritanniens höga inflationstakt, som officiellt hade legat på över 8%. I slutändan var det enligt många analytiker till fördel för Storbritannien att tvingas ut ur ERM, eftersom det tillät naturliga marknadskrafter att diktera växelkursen för pundet. Inflationen tvättades ur den brittiska ekonomin och inflation var därefter under lång tid inte något problem i Storbritannien.
De som försvarar blankningen av valutor brukar peka på hur handlare som blankar kan hjälpa till exponera prisineffektiviteter på marknaden.
En blankningsaffär kan ses som att man slår vad och satsar sina pengar på att marknadspriset för en viss tillgång ska gå ned. Vissa handlare använder sig av fundemental analys för att avgöra när och hur de ska göra sina blankningsaffärer.
Mer tekniskt orienterade handlare kan se på saker som momentum, överköpta/översålda indikatorer, stöd- och motståndsnivåer, glidande medelvärden och liknande faktorer för att fatta beslut om blankning.
En teknisk analytiker kan till exempel peka ut motståndsnivån i en graf som visar marknadsprisdata och välja den som en potentiell punkt för att gå kort
Vissa handlare använder blankning som en metod för att begränsa sin exponering. Till exempel kan en handlare som förväntar sig att ExxonMobil-aktier (XOM) kommer att överträffa olje- och gassektorn se till att gå lång i XOM men samtidigt kort i en korg av andra olje- och gasaktier, till exempel med hjälp av en börshandlad fond som XLE.
De flesta aktiehedgefonder är både långa och korta; vanligtvis en blandning av 150% långa och 85% korta.
Många handlare gör vad som kallas för ”relative value shorts”, där de går långa i en tillgång och korta i en liknande. De tjänar pengar om det blir en spridningsexpansion i priset.
Handlare kan också använda sig av blakningsaffärer för att skydda sig mot risk från en specifik marknadsfaktor som de inte vill ha exponering mot.
Den här handlaren vill inte vilja ha exponering mot ”momentum” (en typ av exponering inom faktorinvestering) och kan hedgea ut alla nätomomentum-relaterade risker genom att korta en korg av tillgångar som representerar det.
Den här handlare vill inte vill ha någon nettotexponering mot den amerikanska dollarn, vilket han skulle få genom att vara kort i guld, olja, euron och amerikanska aktier. Han önskar därför hedga bort exponeringen. Detta kan uppnås genom att han går lång i amerikanska dollarterminer och exakt mäter hur mycket som behövs för att effektivt vara hedgad mot valutans rörelse.
Bönder, oljebolagschefer, metall- och gruvchefer och andra personer i verksamheter knutna till mycket volatila råvarupriser söker ofta att hedga sin exponering för de insatser som är mest knutna till framgången i deras verksamheter. Detta kan hjälpa till att jämna ut intäktsförväntningarna för företaget.
Optionshandlare vill ofta vara delta-neutrala. Om en handlare till exempel är lång i köpoptioner och deltat i den underliggande optionen är 0,5 (dvs. värdet på optionen ändras med +/- 0,5 procent för varje +/- 1,0 procent rörelse i den underliggande tillgången), kommer han att blanka dubbelt så många aktier som det antal som är inbäddade i köpoptionerna. Detta kommer att hedga affären från rörelser i den underliggande tillgången.
Om handlaren har köpt 100 köpoptionskontrakt betyder det att han effektivt är lång i 10 000 aktier av den specifika aktien. (Det är 100 aktier per kontrakt.) Om deltat i optionen är 0,5 skulle han sälja 20 000 aktier kort för att helt hedga mot prisrörelser i den underliggande tillgången som påverkar affärens vinst och förlust.
Vissa handelshus använder arbitragestrategier. Till exempel kan de välja att göra detta med hjälp av ETF:er.
Ofta kommer nettotillgångsvärdet (NAV) för ETF:en att vara ur linje jämfört med marknadsvärdet på de tillgångar den innehåller. Detta skapar en handelsmöjlighet för arbitragehandlare. Om ETF:ens NAV handlas till en premie kan handlare bli intresserade av att blanka ETF:en och gå långa i korgen av tillgångar som den innehåller, det vill säga satsa på att de två så småningom kommer att behöva falla tillbaka i jämvikt. Om detta inträffar kommer handlarna att tjäna pengar på återbalanseringen. Om NAV handlas till en rabatt kan handlare på samma vis bli intresserade av att gå långa i ETF:en och samtidigt blanka korgen av tillgångar.
Många handlare använder sig av en slags stop-loss funktion för sina blankningsaffärer. Detta fungerar för att täcka eller köpa tillbaka positionen om priset på tillgången stiger till en specifik nivå. På så vis kan man inte bara undvika en stor förlust, utan också se till att det inte finns någon obegränsad potentiell förlust.
För att bli en framgångsrik handlare behöver man samtidigt vara medveten om vad en ”short squeeze” är och hur den fungerar. När handlare har en tillräckligt stor positionstorlek gör detta dem sårbara för behovet av att täcka för att begränsa sina förluster. Detta hänger ihop med användandet av funktionen stop-loss och mäklarnas maragin calls. En handlare kan också tvingas täcka om den part som lånat ut aktien vill sälja sina aktier.
En short squeeze involverar aktieköp och orsakar ofta en acceleration i prishöjningen på en tillgång. Detta kan orsaka ytterligare täckning på ett självförstärkande sätt. Short squeezes kan också orsakas av investerare eller företag som aktivt arbetar för att få blankare ur sina positioner. Detta görs genom att köpa en relativt stor mängd aktier, vilket leder till att stop-loss och margin calls utlöses.
Nyckeln till att undvika en short squeeze är att hålla koll på din positionstorlek. Om tanken på att en position rör sig emot dig med 20%-30% gör dig orolig har du en för stor position. För institutionella investerare är målet att aldrig bli för stor del av marknaden.
Klassisk blankning enligt den normala proceduren är inte den enda metoden för att tjäna pengar på fallande priser. Man kan till exempel istället använda sig av terminskontrakt, optioner, swappar och CFD:er. För vissa lösningar behöver man inte ta sig an den obegränsade risk som blankning innebär.
CFD-handel är ett intressant alternativ när man tror att ett pris är på väg ned, men inte vill utsätta sig för riskerna förknippade med blankning. Med CFD:er kan du tjäna pengar på fallande priser utan att utsätta dig för en obegränsad potentiell förlust.
Det finns många handelsplattformar där det är mycket enkelt att handla med CFD:er. Det finns vanligen knappar för att ’Köpa’ eller ’Sälja’ en tillgång i avdelningen för CFD:er. Som knappen antyder kan du ’Sälja’ de flesta tillgångar – du behöver inte ha köpt den först.
Kostnaderna (eller marginalkraven) kommer att vara ungefär desamma som för en ’köp’ affär. Positionen kommer att bete sig precis som ett köp skulle göra, men i omvänd ordning. Så ett fallande marknadspris för den underliggande tillgången innebär att positionen går med vinst, medan ett stigande pris flyttar affären till förlustterritorium.
Ibland betecknas en säljorder med en negativ ’per poäng’ siffra. Så ett kort på ett valutapar kan till exempel visa -£1 eller -$1 (där ett köp skulle visa +£1 eller +$1 etc).
I vissa situationer vill man blanka en hel marknad eller marknadssegment snarare en viss tillgång. Detta kan till exempel uppnås genom att man blankar ett index, såsom FTSE eller Nasdaq Composite. Detta är också enkelt att uppnå med hjälp av CFD:er. Du ”säljer” indexet och om indexet faller går du med vinst.
Blankningsaffärer är en viktig del av att kunna handla fritt på marknaden. Finansiella marknader rör sig i båda riktningarna och det kan vara överdrivet restriktivt att begränsa sig till att endast vara lång på marknaden. På valutamarknaderna bör du förvänta dig att vara kort lika ofta som du är lång, eftersom valutor uttrycks i par.
Trots de etiska argumenten och juridiska utmaningar mot blankning vi sett under åren som gått och över olika jurisdiktioner världen över, finns det inga bevis för att begränsning av möjligheterna att blanka gör finansiella marknader mer effektiva. Blankare som ägnar sig åt efterforskningar arbetar ofta för att hjälpa till att upptäcka bedrägligt beteende inom ett företag.
Strategiskt sett kan handlare blanka antingen direkt eller som en del av en arbitrage- eller hedgingstrategi.
Den teoretiskt obegränsade risken som är inneboende i blankningsaffärer kan begränsas på några olika vis: (1) använd stop-loss, (2) gör lagom små satsningar, för att minska risken för att en ogynnsam prisrörelse ”squeezar” dig ur handeln, (3) undvik marknader med dålig likviditet, (4) blanka inte tillgångar som redan är väldigt blankade, eftersom en hög blankningsnivå innnebär en större sannolikhet för en short squeeze längre fram.