En så kallad kändisobligation, eller celebrity bond som det heter på engelska, är en typ av obligation baserad på förväntade royaltyinkomster från immateriella rättigheter knutna till en kändis, till exempel royaltypengar som genereras av hitlåtar.
Det rör sig alltså inte om vilka immateriella rättigheter som helst, utan sådana som är knutna till ett kändisskap. Den absolut vanligaste varianten av kändisobligation är den som bygger på en framgångsrik musikers rättigheter att erhålla royaltypengar för sina låtar och där marknaden förväntar sig att musikerns kändisskap ska hjälpa till att fortsätta hålla de gamla låtarna aktuella och därigenom dra in nya royaltypengar under obligationens livstid.
För en låtskrivare/artist kan kändisobligationer fungera som en form av riskhantering. Innehavaren av de immateriella rättigheterna avstår från eventuella royaltyinkomster under obligationens livslängd, men får istället direkt en klumpsumma pengar och behöver in oroa sig över hur det kommer att gå med skivförsäljning och liknande under obligationens livslängd. I vissa situationer kan kändisobligationer också förbättra låtskrivaren/artistens skatterättsliga situation.
Kändisobligationer var något som fick mycket uppmärksamhet i slutet av 1990-talet då finansmannen David Pullman skapade ett paket med ”Bowie Bonds” i samarbete med artisten och låtskrivaren David Bowie och skivbolaget EMI Records. Paketet såldes till försäkringsbolaget Prudential Insurance Company of America för 55 miljoner USD.
Bowie Bonds var obligationer med i genomsnitt 10 års löptid, som backades av royaltypengar från 25 musikalbum som David Bowie gett ut innan år 1990. Totalt rörde det sig om 287 låtar, som investerare förväntade sig skulle fortsätta dra in royaltypengar under de kommande åren med draghjälp av Bowies fortsatta popularitet och kändisskap.
Obligationerna betalade 7,9% i ränta vilket var mer än de 6,37% ränta man vid den tidpunkten fick för en U.S. Treasure note med löptiden 10 år.
För David Bowies del innebar avtalet att han gav upp sina royaltypengar för de 287 låtarna för de närmaste 10 åren, men i utbyte fick en mycket stor klumpsumma direkt. Detta gjorde det möjligt för honom att köpa en samling sånger som han själv skrivit men som ägdes av hans före detta manager.
Paketet med Bowie Bonds släpptes år 1997, och som nämnts ovan köptes det av ett försäkringsbolag i USA. Slutet på 1990-talet var en svajig tid i musikbransch och det dröjde inte många år förrän försäljningen av skivor började dala rejält på grund av fildelning av musikfiler på internet. Utvecklingen fick Moody´s Investors Service att nedgradera Bowie Bonds från rakningen A3 (sjunde högsta nivån) till Baa3 (ett steg ovanför att klassas som skräpobligation).
Trots svårigheterna för musikbransch fallerade dock aldrig Bowie-obligationerna. Precis som planerat likviderades de år 2007 och rätten att erhålla royaltypengar för de 25 albumen återgick gick David Bowie.
Bowie-obligationerna bröt ny väg i finansbranschen och för en kort stund verkade det som att kändisobligationer skulle komma att bli något mycket vanligt. Detta var dock innan effekterna av fildelningen på internet hunnit bli tillräckligt tydliga för skivbranschen. År 1998 lyckades Pullman skapa och sälja kändisobligationer för 30 miljoner USD baserat på låtar skapade av Motown-teamet Holland-Dozier-Holland, och Pullman gick därefter vidare med att skapa mer risk-differentierade obligationer som byggde på låtar från många olika musikskapare.
I början av 2000-talet dalade intresset för kändisobligationer rejält, men vi fick senare se ett litet uppsving tack vare framgångarna för lagliga fildelningstjänster som Apples iTunes. Dessa nya tjänster var dock inte tillräckliga för att vinna tillbaka de stora investerarnas förtroende för kändisobligationer, och när Goldman Sachs år 2011 försökte lansera obligationer baserade på låtar från en samling mycket väletablerade låtskrivare – inklusive Bob Dylan och Neil Diamond – var marknadens intresse så svalt att projektet ställdes in.